Tumathorps blomstrende by låg här kring den murfasta kyrkan: marknadens vimmel den sett och fjärran farande köpmän, konungens glittrande mynt och herremäns väpnade skaror. Klostret, som Eskil rest av sydländskt snidade stenar, höjde bland halmtak sig här vid den sävligt framflytande Simbr. Fororna sökte sig hit emot bron och vadet därnere: slätternas vajande guld och havets sprittande silver byttes mot stockar av ek från Albo grönskande härad— —

Färgrik och grann kan oss tyckas den fjärran skimrande synen! Dock var vardagen grå, där gråklädda bönder och munkar gingo med möda och bön i korsvirkesgårdarnas klunga. Hård är mänskornas värld — och sjufalt hårdare ännu i den brytningens tid, då Kristi lära om kärlek ännu föga förmått emot karga nordiska sinnen.

Vad var ett människoliv, när rätt satt i spjutstångens ände? Värnlös står mannen förvisst som murknande furan på fjället, hägnad varken av bark eller barr — ja, vänlös förgås han! Men såsom ätten i fordoms tid slöt en mur omkring bonden, så slog gillet sitt skyddande hägn kring vittfarande köpmän, hägnade hantverkets folk, och sedan med tiden allt flera kvinnor och män som i staden hederligt hade sin näring. Konungens svärd stod dem bi, vart i Danmarks rike de drogo; dem var ock helgonkonungen huld, Sancte Knut, och för honom höjde de skummande skål, när de sutto i gamman tillhopa hemma i Knutsgillets hus eller mötte en broder på färden.

Ålderman skipade rätt och stiftade höviska seder, talade änkornas sak och hjälpte den elände brodern. Sådan var Knutsgillets sed: att stilla, att stärka, att stödja, sluttande brödernas krets i styrka i Fred och i Endräkt! 

Så kom i buktande lopp den sakta framströmmande Simbr driver virvlande löv på sin våg men ock idoga möllor — så bära seklerna bort de tusende mänskliga verken, låta dem sjunka i minnenas hav – och intet är åter! Borta är staden, här stod — ej sten uppå sten finnes lämnad utav dess kloster och hus, ja, själva kyrkan är grusad. Gillet som enigt och fromt hos Gud med Sanct Knut ville söka styrka och rätt för sin sak — det är skingrat som höstliga löven!

Borta är mänskornas myller — men kvar finnes mänskornas ävlan! Frid finnes föga på jord och rätt är i spjutstångens ände- Världen är alltfort sig lik — dock: åtta sekler till trots, skall aldrig det bliva för sent att söka rätten och friden! I som på nytt velat knyta banden som brustit, och samlats här på fädernas mark, sen klockan kallat från tornet, åter till lag med Sanct Knut – säg minnens I, bröder och systrar, orden som lyst deras liv, vilka fordom i Gillet ha verkat? Minnens dem! Handlen så ock! I Fred och Endräktighet leven!

Sålunda hälsar jag Er vid martyrdagens manande minne — nu, när vi samlas på nytt till en rätt och en dråpelig lagsdrick! Och såsom förr i brödernas krets deras skråherre läste helgonakonungens bön: ORATIO KANUTIANA — låtom oss samlas igen, med frid, i den åldriga bönen: 

Den almægtige Gud signe og styrke dette Tumathorps Sancte Knuds Gilde, og alle de, som det styrer og opretholder til Guds hæder og Sancte Knuds — og til alle deres helligelse og salighed, der nu til ere, og til skulle komme. Og de Brødre, der er undervejs, ville Gud indenlands og udenlands for al skade og hvad dem ellers måtte true. . . . . . Amen